easplund

Jag lämnar mitt förflutna bakom mig ..



Vill ni fortsätta hos mig, så varsegod på;


easplund.blogspot.com




CIAO!!!!!

If I made you feel second best, I'm sorry I was blind.



Ibland inser man sina misstag senare. Ibland kanske man ska låta vissa saker vara osagt.
Samtidigt som jag önskar att du aldrig hört av dig, fylls jag ändå av en viss glädje.
Jag vill någonstans innerst inne ha dig i mitt liv, för vi Var bra.
Men å andra sidan, så är jag enormt osäker.

Och nu när du börjat falla i min tankebana kan jag inte släppa det.
För självklart har jag miljontals frågor som jag vill ha besvarade.
Men också så vill jag ha dig delaktig i mitt liv. För du har ändå gett mig en hel del.

Men ibland visar vägen två håll. Och man kan inte alltid gå hand i hand.
Våran tid kanske är över, vem vet.


Just nu är jag alldeles konstig innuti.
Jag vet inte om jag vill gråta eller skratta.






Jag lånar orden från tanten imorse;

Ord räcker inte till när man har ont i hjärtat,
Det enda de handlar om, är hur du tar dig ur allting.
Ifall du är redo att ge dig in helhjärtat i ditt mörker.

Jag hittar inte ord.
Så jag ger fan i't.














Jag tänker på dig och jag hoppas att du är ok.



Godnatt allesammans!

Jag tror inte människor är medvetna om vad andra är berädda att göra för dem.
Vad dem är kapabla till att uträtta för någon i sin närhet.
Och vi är nog alldeles för rädda för att faktiskt bara be om hjälp.
Men ingen människa, såvidare den inte är sinnesrubbad skulle neka en nära i behov.


Men jag vet med mig själv, att jag gärna löser mina problem helt själv. Utan någon inblandad. Vill inte vara till besvär hos någon och känner mig så påträngande ifall jag frågar eller ber om hjälp. Alla har vi våra egna mysterium att gå igenom, och sen lägga sin last på någon annan för mig, är otäckt. Kanske har det att göra me hur man är uppfostrad, eller kanske någonting man utvecklats till? Kanske beror det på en viss instängdhet, för jag klurar nämligen fortfarande på, Varför .. ?


Jag är iofs sån som människa, jag vill helst sköta allting själv.
För då vet jag nämligen att det blir gjort.
Jag vill inte be någon annan och sedan bli nekad eller förträngd.
I've been there and I've done that.

Inte särskillt kul.


Jag minns det så väl också.
För jag mådde så dåligt då.
Och du sa, klart jag hjälper dig.
Men det gav du fan i.

Förmodligen kommer det prägla mig riktigt länge.
Kan inte annat än hoppas att mitt möte imorgon
kanske kommer att resultera positivt.
Må då erkänna att jag är måttligt nervös,
för jag vet inte vad det är tänkt att vi ska disskutera.

Hoppas jag trivs med dig, då kanske jag stannar!

Wish me good luck.

Lyssna och njut. Hon gör den grymt bra! ; )

Try to keep my head from spinning,
too much to drink - not making sense.
Been a while since I've been with someone new
But I can't stop the way I'm feeling

As you leave, please would you just close the door!?
Now that our love affair is over,
You're exactly what I was looking for,
Well go find a shoulder to cry upon. 

I just wanna use your love, tonight!


. . . 




Duktiga Emma har faktiskt varit ute på promenad två gånger idag. Såhär stolt! :)
Känner mig dock inte lika duktig nu när jag sitter och äter 2, 3, 4 godisar.
Åh, att man bara inte kan låta bli så man slipper få ångest..

Jaja, ting kommer att förändras! - För såhär orkar jag inte ha det.

Ååh, jag fick nyss ett sms ifrån fotbollen.
Det känns så enormt bra. Jag vill börja nu, nu, nu!
Blev så lycklig när tiderna skickade ut, fyfan va gött.
Ska börja redan imorgon, ge allt. Shit jag blir så glaaaad :D




Tack Sarah, för allt, alltid. Du är underbar och allting kommer bli så kalas.








Nu ska jag ut och ta mig en promenad!

Puss :*

Maybe I didn't hold you ?




Jag har inte riktigt kommit i fas ännu med hur man ska vara eller bete sig för att det ska bli lämpligt hos er. Jag ställer mig hundra frågor varje dag, på vad som är rätt och vad som är fel i era ögon. Men jag tappar bort mig själv och inser att det kanske inte ens är någon idé att ge sig in i den tankebanan.. Det tycks vara så att hur man än gör eller hur man än är så passar det inte tillräckligt mycket? Har kraven höjts så till skyarna att man är utesluten för alltid? Jag blir förvirrad och till viss del uppriven, för de här är inte min grej. Aldrig varit och kommer förmodligen aldrig bli heller. Jag har en allaldeles för fylld hjärna för att finna saker avkopplande och kunna njuta av lugnet. Det tar en evighet för mig att låta bara jag vara jag, och ni har oftast mer bråttom än jag klarar av. Så därför passar inte jag in hos er. Det finns två personer i den här världen som har lyckats få fram min styrka inom mig, och fått mig att tro, på mig. Och båda dem två människorna har jag förlorat, inte till Gud men till andra människor. Och det gör ont såhär i efterhand, för dem lämnar inte bara mig, dem tar även med hela mitt ego, min självkänsla, min trygghet. Och hur lätt är det att hitta dem grejerna när man helt tappat tron? Så jag lever på hoppet, om att en dag vakna upp och känna mig i harmoni. Känna att dem flesta bitarna har fallit på rätt plats och det faktiskt går att övervinna sina rädslor utan att bli ledsen utan det. Förmodligen tar en sådan resa tid, och då får det väl även göra det då isof.

Jag har iaf lyckats bygga upp min mur igen, hittat tillbaka till en viss kallhet. Och jag får nöja mig med att veta att jag iaf har mitt hjärta på en trygg plats just nu.








Jag vet inte vad jag ska säga dig, eller hur jag ska formulera mina ord åt dig. För jag vet inte vad jag känner när du tas upp, jag vet heller inte vad jag vill när det gäller dig. Självklart saknar delar inom mig dig, absolut. Det går inte att sticka under stolen. Det går inte heller att säga att vi inte hade kul, för det är en ren lögn. Vi hade förbannat jävla kul och jag var enormt lycklig den stunden. Men jag vet också hur ledsen och sårad du gjorde mig. Hur besviken och uppriven du fick mig att känna mig. Ingen människa är felfri, jag om nån vet det. Och jag anser även att människor är värda en andra chans. Men jag är rädd, utan tvekan. Du skrämmer skiten ur mig för du har gjort mig brutalt glad, samtidigt som du har gjort mig otäckt sårad. Så, jag vet inte vad det finns att säga? - Jag vet inte ens om jag vill ha någon förklaring på varför du har gjort som du gjort, jag vet inte ens om det är ett förlåt jag vill höra. Jag vill bara att du ska sluta lägga skulden på mig, för jag har inte gjort någonting emot dig mer än söttat dig. Och ifall jag varit kort och sur mellan varven är väl inte särskillt konstigt? Samtidigt som du kom in i mitt liv, förändrades allt till ett enda stort kaos. Då är det väl inte särskillt underligt att mina svängning blir rätt visande? Jag ber om ursäkt att jag inte var superglad jämnt, men jag tror inte du heller skulle vara särksillt glad jämnt om du fick ditt hjärta utslitet ur kroppen, om du blivit så nedvärderad. Jag har svårt att tänka mig dig lycklig i den stunden, för du var mer arg och mer besviken än vad jag var när allting hände. Du sa även till mig - Hur kan du ta det såhär "bra" .. Så jag förstår inte hur du kan säga det du sa. Att jag var jobbig att ha att göra med för att jag då och då var ledsen. Förlåt, att jag inte jämnt är en prinsessa som hela tiden ler och finner livet underbart. Men om jag inte minns helt fel, så hade du inte heller jämnt ett leende på läpparna?! Du hade dina stunder också och de fick inte mig att backa undan, jag ställde upp för dig istället. Jag stog upp för dig. Men sånt kanske inte du minns längre? Jag ska inte säga att du faller på mina tankar varje dag, för det gör du inte. Jag har lärt mig att du är borta ur mitt liv. Men vissa stunder självklart trillar du dit. Men jag minns ändå tiden med dig som någonting bra. För du var min räddning just då, det jag behövde för stunden och det är jag enormt tacksam för.. Jag önskar bara, att allting vore annorlunda nu. Men som jag sa "ibland blir det inte alltid som man tänkt sig" .. Vi hade iaf våran tid och för mig är den ovärderlig. Jag kan inte annat än önska dig all lycka. Så jag hoppas livet behandlar dig rättvist och korrekt.

Och jag kommer alltid, Se någonting grönt!

 





Åter igen ska allting ta en ny riktning.
Det kommer ta tid, men jag är berädd.
Jag är redo, mer än någonsin.

Hejdå, old shit. 

Ingenting är sig likt utan dig och varje del inom mig saknar dig enormt.
Och jag längtar efter dig hela tiden, jag tittar på kort, från både då och nu.
Tacksamheten inom mig översvärmar allt jag bär på.
Lyckan att jag hittat dig, får mig att vilja frysa tiden och bara njuta.
Du är en underbar människa med en extremt fin karraktär.
Jag kommer hålla dig varmt om hjärtat för evigt.


Tack för att du finns min käraste vän, Sarah!



Vi hanterar morgondagen imorgon, vi lever i nuet och allting som någonsin kommer möta oss, löser vi. Det kommer stötas på hinder på vägen, säkert 100 tals, men det kommer gå att ordna.


<3

Tack Sarah mitt hjärta för att du gör mig så klok. Tack för att du finns och tack för att du är så underbar jämnt.

Åh, snart kommer du hem och jag längtar otåligt. Fyfan va vi ska äga.












We will rock this night ; )

all in var det va? - om jag minns rätt ... Hahahahahaha..

Det har precis grytt en ny dag och allting känns värdelöst. Mest för att jag känner mig så hjälplös. Det är madness, helt absurt. Jag kan inte sluta få alla rysningar i kroppen, varje ynka hårstrå reser sig rätt upp emot skyn. Kårar går genom varje liten vrå inom mig och möjligheten att kunna fokusera eller sitta still är så långt borta.

I hate this part. - alltid, oavsett vad.


Äppelskrutt, vi har jobbat så länge på dehär, vi har ju kommit så långt. Du kan inte ge upp nu, du kan inte återgå till de förflutna, jag orkar inte med det. Förlåt, men jag klarar inte av det. Jag kommer gå sönder, jag kommer gå av. Jag har inte styrka nog att gå igenom dehär igen. Jag är alldeles för slut som människa redan, de kommer ta musten ur mig. Jag letar energi för att bygga upp mig själv, för de skådar en framtid i helvetet. Jag vet, jag kommer må lika dåligt och jag ställer dig de ultimatumet. "ger du upp, gör jag desamma" Det är hemskt, men jag vet inte annars hur jag ska få dig att inse, få dig att förstå. Du får inte göra såhär emot mig. Det går inte. Fan, jag skulle bara vilja banka in 10 ton vett i huvudet på dig, varför kan du inte förstå? Varför öppnar du inte dina ögon? - Varför försöker du inte ens inse? Du är så bångstyrig och envis. Helvete ... Jag har sagt aldrig mer, men börjar du kan jag inte göra annat än följa dina steg. Du gör det inte ensam, aldrig. Du ska få skåda helvete medans du utsätter andra för det. Du ska få så in i norden. Jag accepterar de inte. Jag har redan ringt, redan bokat. Det är bara sätta igång. KÖR! - Förstör allt, gör det.. Lämna precis allt vi gått igenom, säg upp varje del du lärt dig. Trampa ner dig så hårt att du inte orkar stå. Varsegod! - Jag står där brevid. Och följer varje steg du tar.



Tack för jag fick nått år i stillhet.








" tempora mutantur et nos in illis " ..

Tillbaka på jobbet igen, första dagen är avklarad och det gick bra. Må ju säga att jag är sjukt jävla trött, iofs inte så konstigt. Trodde dock att jag skulle stupa, men de hände inte. Tackar vi för. Vill ni veta nå sjukt? - När jag kom till jobbet imorse så var det första jag gjorde var att lägga matlådan i kylen så den skulle hinna tina till lunch. Och tre timmar efter, när det är dags för lunch, går jag in i lunchrummet, öppnar kylen jag la lådan i .. Till min förvåning ligger den inte där, börjar klia mig i skallen och öppnar andra kylen, näe inte där heller. Börjar fundera, hur jävla snurrig var ja i morse? - Kikar i frysen också. Näedå inte fan låg den där heller. Då slog det mig, vafan har jag lagt den i micron? Har ju hänt på fyllan att man ställt in någonting som egentligen ska ligga i kylen i micron - sorry mamma. Aa kikar första micron, näe. Kikar andra, näe. Kollar i ugnen, näe inte där heller. Då säger damerna som jobbar på ekonomi - Städtanten rensade kylen imorse. OKEJ TACK FÖR DET. Då har hon alltså slängt min matlåda. Allt innehåll samt matlådan. Vafan är det för jävla stil.. Blev så förbannad så jag kokade. Helvete, hon ska vara glad att jag inte stötte på henne under dagens gång, hade nog skallat henne isof.. Så fruktansvärt arg. Så min lunch bestod utav, mandariner och en banan. Inte så jävla bra kanske när fortfarande är sjuk. Känns åt helvete. Hon ska ju få veta att hon lever imorgon iaf. Jaja, sån skit händer mig första dagen på jobbet. Inte så kul..


Jag har iaf fått tid till min kurator/psykolog nu. Ska vara där 10,00 på måndag. Känns sjukt bra! :)
Bästa är att jag får betalt för att vara där, haha. Sinnes! Lite bupp, näe vaddå.  - Tack jobbet.



Nu måste jag försöka äta någonting.
Jag återkommer senare!

Idag är det dags, tänkt och sagt att jag ska prova mina ben. Ifall dem orkar bära en längre stund. Och ifall kraften räcker längre än, från soffan till toaletten och tillbaka. Just nu känns det faktiskt sjukt bra. Jag har gått runt lite här hemma och provat och de känns helt ok .. Lite trött och svettig blir man allt. Men va tusan, någon gång måste jag ju sätta igång.

Jag har faktiskt plattat håret och sminkat mig idag, känns som att det var en evighet sen sist. Och det var de ju, 10 dagar. Det är rätt lång tid. Och jag har jeans, de känns helt otroligt. Jag som bott i mjukiskläder. Åh, I just love jeans. :D



Jäjä, nog om det. Känns ju sådär lagom intressant att veta.



jag återkommer senare när mina projekt är utförda.

Läste just min älsklings Sarah's blogg. Åååh gumman, jag blir helt varm i hjärtat.
Du är så underbar och du gör mig så lycklig.
Jag saknar dig jätte mycket och längtar så efter att du ska komma hem!
- Du är världsbäst, du vet det va?! <3

Vi har enormt mycket framför oss och allting kan bara bli bättre!








Om jag ändå hade smaklökar som fungerade. =/

Jag kan inte sluta tänka. Och jag plockar fram mina minnen som ligger sparade i små mappar innuti mitt huvud. Det känns nästan som att jag kan uppleva dem starkare nu än vad jag någonsin tidigare kunnat göra. Som att allting växer och blir starkare ju längre tid det lagras. Även minnen kanske är som fina viner, bättre med åren? Har det att göra med att man undermedvetet stöter bort alla tragiska och smärtsamma minnen som allting verkar så pass mycket bättre eller lär man sig hantera situationer bättre nu än då? Är det så att man har en klarare och bredare syn, ett bättre förstånd och mer empati?

Jag tror ju dock att vi alltid bär med oss dåliga samt positiva känslor lika starkt, men vetenskapligt säger dem ju att hjärnan förtränger vissa känslor. Traumatiska delar samt väldigt psykist påfrestande bitar.




Jag brände min hand/arm sommaren 2005 i en fritös. Och sedan den dagen, kan inte min kropp längre uppfatta smärta på samma sätt som tidigare, alltså har min smärttröskel höjts. Så på nå viss måste alltså hjärnan lagrat dåliga minnen också. Eftersom jag i dagens läge inte finner särskillt mycket plågsamt. Och jag kan verkligen minnas hur det kändes, hur oljan fräte ner i huden och la sig som en skal omkring allt. Hur de kändes som att det konstant stod i lågor och den svidande/irriterande/plågsamma känslan gjorde mig helt hysterisk. Det gjorde så ont, att jag knappt kunde andas, paniken i kroppen fick en att vilja slita bort armen ifrån kroppen i hopp om att den smärtan inte ens skulle kunna gå att jämnföra med bränskadan. Må säga att jag är enormt tacksam till den människan som skapade morfin. Jag vet inte hur jag hade klarat dem första timmarna annars.

Eller när min käraste Marcus gick bort vintern 2003. Jag minns så starkt hur jag tar emot ett telefon samtal ifrån hans mamma, jag sitter utanför Irsta skolan tillsammans med Mathilda, hon ser på mig, tar min hand och släpper den inte. Hela min kroppen tömdes på all kraft, tomheten kröp fram och panikångesten stoppade mitt hjärta från att slå. Varje del inom mig krympte och förstelnade, jag kände mig som en isglass. Men som jag är, började jag asgarva och Mathilda kunde inte förstå vad som hände. Först stelnar hela min blick och hela världen stannar upp och i andra sekunden börjar jag as garva, fladdra med blicken och ser ut som ett levande frågetecken.. Brister ut "Det är ett kasst skämt" och som alltid när jag blir ledsen, biter jag mig själv på sidan tummen. Den stunden, det ögonblicket, jag kommer aldrig glömma det, jag minns till och med hur det luktade, hur snön låg på marken och hur kallt jag tyckte det var ute. Hur jag hade dragit ner jackan för att inte frysa om rumpan och för att som Mathilda sa "undvika urinvägsinfektion" ..   



Det finns massor av minnen, men jag ska inte väcka alldeles för många till liv. Upptäcker mig själv bita på tummen, och tro mig. Den behöver lite lugn och ro. Den är helt pajj!




Godnatt folket!