easplund

Det händer väl inte speciellt mycket spännande saker i mitt liv just nu.
å det finns inte så mycket att dela med sig utav. Jag har mest en massa tankar
som driver mig till vansinne. Det går från ingenting till så sjukt betydande.
Och det knäcker mig, rakt av på mitten och i flera tusentals små bitar. Det är svårt att få ner i ord
vad som spinner innuti min hjärna. Jag tror emellan åt att jag börjar bli psyk eller nåt, att det är nått galet fel på mig.
Men som många säger hör det till, att man tänker för mycket och på alldelles för många olika saker.

Jag vill ägna mitt liv åt att få andra människor att må bra, det är nog mitt största problem.
Och det sjukaste är, att man blir så äckligt utnyttjad och trampad på ifall man är snäll.
Ifall man är en medmänniska och visar omvärlden att man bryr sig, ställer upp och finns till hands.
Så får man en jävla kniv i ryggen, en spottlåsska i ansiktet, krokben från både höger och vänster.

Just nu känns det meningslöst som fan att fortsätta vara snäll. Borde nog gå över till dem onda?!
Där verkar man ju iaf bli respekterad för den man är. Och där behöver man inte bry sig, eller ens tänka på någon annan än sig själv. Kanske äre de just jag behöver? - Men det verkar så sjukt drastiskt, att man ska behöva gå och bli en jävla satmara, en idiot, hjärtlös och totalt omännsklig. För att ha någon, vem som helst, som respekterar än..

Världen är en så sjuk plats. Å i mellan åt, önskar jag att det fanns någonting större.

..

Och så kommer det åter igen, som en plåga i mitt huvud. Att jag inte kan förändra, det som pågår.
Jag har varken kraft eller möjlighet att fixa alla problem. Och minst sagt fixa problem jag själv gått igenom.
Önskar det fanns någonting man kunde göra, för att förhindra allas syn på vad som borde vara en grym fasa istället för någonting man vill eftersträva. Jag vet, att det sitter i ens huvud och man har inte så stor chans att göra så mkt åt det, ifall det redan gått så långt att man inte längre ser klart. Men att självmant och påstår sig ha kontroll, får mig att gråta. Det gör förbannat ont i hjärtat, att se. Hur man bryts ner och förstör sig själv. Inte bara för stunden, utan för framtiden. Man kommer städigt leva med en kamp, och man blir aldrig en fri människa ifrån det..



                                                                  


Man ska inte vilja seut såhär..