easplund

Jag kan inte sluta tänka. Och jag plockar fram mina minnen som ligger sparade i små mappar innuti mitt huvud. Det känns nästan som att jag kan uppleva dem starkare nu än vad jag någonsin tidigare kunnat göra. Som att allting växer och blir starkare ju längre tid det lagras. Även minnen kanske är som fina viner, bättre med åren? Har det att göra med att man undermedvetet stöter bort alla tragiska och smärtsamma minnen som allting verkar så pass mycket bättre eller lär man sig hantera situationer bättre nu än då? Är det så att man har en klarare och bredare syn, ett bättre förstånd och mer empati?

Jag tror ju dock att vi alltid bär med oss dåliga samt positiva känslor lika starkt, men vetenskapligt säger dem ju att hjärnan förtränger vissa känslor. Traumatiska delar samt väldigt psykist påfrestande bitar.




Jag brände min hand/arm sommaren 2005 i en fritös. Och sedan den dagen, kan inte min kropp längre uppfatta smärta på samma sätt som tidigare, alltså har min smärttröskel höjts. Så på nå viss måste alltså hjärnan lagrat dåliga minnen också. Eftersom jag i dagens läge inte finner särskillt mycket plågsamt. Och jag kan verkligen minnas hur det kändes, hur oljan fräte ner i huden och la sig som en skal omkring allt. Hur de kändes som att det konstant stod i lågor och den svidande/irriterande/plågsamma känslan gjorde mig helt hysterisk. Det gjorde så ont, att jag knappt kunde andas, paniken i kroppen fick en att vilja slita bort armen ifrån kroppen i hopp om att den smärtan inte ens skulle kunna gå att jämnföra med bränskadan. Må säga att jag är enormt tacksam till den människan som skapade morfin. Jag vet inte hur jag hade klarat dem första timmarna annars.

Eller när min käraste Marcus gick bort vintern 2003. Jag minns så starkt hur jag tar emot ett telefon samtal ifrån hans mamma, jag sitter utanför Irsta skolan tillsammans med Mathilda, hon ser på mig, tar min hand och släpper den inte. Hela min kroppen tömdes på all kraft, tomheten kröp fram och panikångesten stoppade mitt hjärta från att slå. Varje del inom mig krympte och förstelnade, jag kände mig som en isglass. Men som jag är, började jag asgarva och Mathilda kunde inte förstå vad som hände. Först stelnar hela min blick och hela världen stannar upp och i andra sekunden börjar jag as garva, fladdra med blicken och ser ut som ett levande frågetecken.. Brister ut "Det är ett kasst skämt" och som alltid när jag blir ledsen, biter jag mig själv på sidan tummen. Den stunden, det ögonblicket, jag kommer aldrig glömma det, jag minns till och med hur det luktade, hur snön låg på marken och hur kallt jag tyckte det var ute. Hur jag hade dragit ner jackan för att inte frysa om rumpan och för att som Mathilda sa "undvika urinvägsinfektion" ..   



Det finns massor av minnen, men jag ska inte väcka alldeles för många till liv. Upptäcker mig själv bita på tummen, och tro mig. Den behöver lite lugn och ro. Den är helt pajj!




Godnatt folket!