easplund

Maybe I didn't hold you ?




Jag har inte riktigt kommit i fas ännu med hur man ska vara eller bete sig för att det ska bli lämpligt hos er. Jag ställer mig hundra frågor varje dag, på vad som är rätt och vad som är fel i era ögon. Men jag tappar bort mig själv och inser att det kanske inte ens är någon idé att ge sig in i den tankebanan.. Det tycks vara så att hur man än gör eller hur man än är så passar det inte tillräckligt mycket? Har kraven höjts så till skyarna att man är utesluten för alltid? Jag blir förvirrad och till viss del uppriven, för de här är inte min grej. Aldrig varit och kommer förmodligen aldrig bli heller. Jag har en allaldeles för fylld hjärna för att finna saker avkopplande och kunna njuta av lugnet. Det tar en evighet för mig att låta bara jag vara jag, och ni har oftast mer bråttom än jag klarar av. Så därför passar inte jag in hos er. Det finns två personer i den här världen som har lyckats få fram min styrka inom mig, och fått mig att tro, på mig. Och båda dem två människorna har jag förlorat, inte till Gud men till andra människor. Och det gör ont såhär i efterhand, för dem lämnar inte bara mig, dem tar även med hela mitt ego, min självkänsla, min trygghet. Och hur lätt är det att hitta dem grejerna när man helt tappat tron? Så jag lever på hoppet, om att en dag vakna upp och känna mig i harmoni. Känna att dem flesta bitarna har fallit på rätt plats och det faktiskt går att övervinna sina rädslor utan att bli ledsen utan det. Förmodligen tar en sådan resa tid, och då får det väl även göra det då isof.

Jag har iaf lyckats bygga upp min mur igen, hittat tillbaka till en viss kallhet. Och jag får nöja mig med att veta att jag iaf har mitt hjärta på en trygg plats just nu.








Jag vet inte vad jag ska säga dig, eller hur jag ska formulera mina ord åt dig. För jag vet inte vad jag känner när du tas upp, jag vet heller inte vad jag vill när det gäller dig. Självklart saknar delar inom mig dig, absolut. Det går inte att sticka under stolen. Det går inte heller att säga att vi inte hade kul, för det är en ren lögn. Vi hade förbannat jävla kul och jag var enormt lycklig den stunden. Men jag vet också hur ledsen och sårad du gjorde mig. Hur besviken och uppriven du fick mig att känna mig. Ingen människa är felfri, jag om nån vet det. Och jag anser även att människor är värda en andra chans. Men jag är rädd, utan tvekan. Du skrämmer skiten ur mig för du har gjort mig brutalt glad, samtidigt som du har gjort mig otäckt sårad. Så, jag vet inte vad det finns att säga? - Jag vet inte ens om jag vill ha någon förklaring på varför du har gjort som du gjort, jag vet inte ens om det är ett förlåt jag vill höra. Jag vill bara att du ska sluta lägga skulden på mig, för jag har inte gjort någonting emot dig mer än söttat dig. Och ifall jag varit kort och sur mellan varven är väl inte särskillt konstigt? Samtidigt som du kom in i mitt liv, förändrades allt till ett enda stort kaos. Då är det väl inte särskillt underligt att mina svängning blir rätt visande? Jag ber om ursäkt att jag inte var superglad jämnt, men jag tror inte du heller skulle vara särksillt glad jämnt om du fick ditt hjärta utslitet ur kroppen, om du blivit så nedvärderad. Jag har svårt att tänka mig dig lycklig i den stunden, för du var mer arg och mer besviken än vad jag var när allting hände. Du sa även till mig - Hur kan du ta det såhär "bra" .. Så jag förstår inte hur du kan säga det du sa. Att jag var jobbig att ha att göra med för att jag då och då var ledsen. Förlåt, att jag inte jämnt är en prinsessa som hela tiden ler och finner livet underbart. Men om jag inte minns helt fel, så hade du inte heller jämnt ett leende på läpparna?! Du hade dina stunder också och de fick inte mig att backa undan, jag ställde upp för dig istället. Jag stog upp för dig. Men sånt kanske inte du minns längre? Jag ska inte säga att du faller på mina tankar varje dag, för det gör du inte. Jag har lärt mig att du är borta ur mitt liv. Men vissa stunder självklart trillar du dit. Men jag minns ändå tiden med dig som någonting bra. För du var min räddning just då, det jag behövde för stunden och det är jag enormt tacksam för.. Jag önskar bara, att allting vore annorlunda nu. Men som jag sa "ibland blir det inte alltid som man tänkt sig" .. Vi hade iaf våran tid och för mig är den ovärderlig. Jag kan inte annat än önska dig all lycka. Så jag hoppas livet behandlar dig rättvist och korrekt.

Och jag kommer alltid, Se någonting grönt!