åter igen ..
För er som känner mig, vet att det inte är någon skräll när sjukdommar och snuvor kryper sig på .. Som dethär året, började starkt med Lunginflammation och den rakkaren har lyckats bita sig kvar. Som med alla andra små förkylningar som kommer till mig. Det tar väl ett par månder, förut har det till och med tagit lite mer än ett år. Men vaddå, jag är inte bitter.
Jag börjar bli ganska van med att ständigt gå runt och vara snorig, hostig och allmänt dåsig. "Men det som inte dödar, gör en starkare" - Så snart är väl jag starkare än både Stålmånnen och Hulken, och vem vet kanske tillochmed Batman. Ådå är man inte att leka med. Jösses, möta mig i en mörk gränd är nog mångas värsta mardröm :P Vilka härliga superkrafter jag skulle ha, hah. Lite dräggel som rinner ur ena mungipan gör väl vem som helst livrädd.
Nog om Lunginflammation och småsnuvor.
Sitter och småsneglar på "Amerikas Funiest HomeVideos" - och det är ju för roligt när någon skadar sig, "den enda sanna glädjen är ju faktiskt skadeglädjen". Hah, lite hemskt måste jag medge är när små barn slår sig. Då skrattar man inte lika brutalt. Eller folk behöver inte skada sig, utan bara förnedras. Man sitter och skrattar hjärligt, men om det skulle drabba en själv skulle man nog inte asgarva lika högt.
Har spenderat ännu en dag till sängs, vilket börjar kännas i kroppen. Min energi håller på att dansa sängen ur led. Jag ligger här och halv buggar. Och om grannarna börjar undra vad som försig går. Kan dom trycka upp sig någonstans, för jag har i TVÅ dagar fått stå ut med deras stön. Vilken jäklarns het sänghalm dem har där nere, uppe eller brevid. Vart tusan dem nu än är.. Hon, lär ju inte ha någon röst kvar snart, så höga toner hon brister ut i.
Nej, nu ska jag fortsätta mitt asgarvande åt människor som gör extremt skämmiga grejer. Tur att man är sån perfekt människa själv, som aldrig gör något fel alls :)
