meningslöst.
Men vad ska man göra, när hjärnan är inpräglad på att konstant vara i snurr. ?
Förmodligen skulle de göra mig gott om jag la det på sidan för en stund och
bara levde istället. Men så fungerar inte jag, å jag skulle få ångest ifall jag insåg att jag
kunde handlat annorlunda, ifall jag bara tänkt efter innan!
Ser dagligen fel i samhället som jag skulle vilja fixa, men inte tar tag i. Eller orkar lägga ner
min skäl till att förändra. Ibland går det så långt, att mina nerver i kroppen är på väg ut ur mig.
Men jag kan inte, det går verkligen inte att göra någonting åt.
Vi kommer, tills den dagen vi dör. Leva med alla dessa problem. Dem är förstora för en enda individ.
Man lever i ständig förnekelse, om vem man är, vad man gör och hur man utvecklats.
Jag kan se tillbaka på mitt liv och ändå inte hänga med, vart tog allt vägen liksom?
Som att ingenting har någon mening, att allt varit en illusion. Jag vet inte längre hur jag ska göra
för att se tillbaka och verkligen minnas allt, så som det verkligen var.
Idag, "hundra år senare" skulle jag säkert trampa i samma fällor. För med tiden, glömmer man bort vad som måste göras, vad man ska ducka för eller hur man ska undvika det uppenbara. Det verkar ologiskt jag vet, men man blir alldelles för bekväm för att orka inse att man borde ta åt sig det forna, att man verkligen ska förhindra sig själv för att må som man en gång gjorde. För när man ser tillbaka på det, verkar det inte ha varit så tufft, jag menar, jag är ju här. Jag lever, som att ingenting tidigare har hänt mig. Att allt man påtäffat, vore en drömm. En förändrad bild i ens hjärna, en missuppfattad mening.
När jag ser tillbaka, inte bara på mina minnen, utan även andras minnen på mitt liv. Inser jag, att allt jag stått för.
Är nog pågrund av vad jag levt. Hur jag stått upp när ingen sett mig. Eller hur jag fallit åter igen varje gång nån vänt mig ryggen. Det finns egentligen så mycket oroväckade saker som inträffat som jag borde ha fixerat mig vid. Som jag skulle ha förstått och jobbat på.
Jag tror, världen är alldelles för stor för mig. Det känns inte som hemma.
Hallelujah
I've heard there was a secret chord
That David played and it pleased the Lord
But you don't really care for music, do you?
It goes like this...the fourth, the fifth
The minor fall The major lift,
The baffled King composing Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah,
Hallelujah, Hallelujah
Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty and the moonlight overthrew you.
She tied you to a kitchen chair
She broke your throne
She cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah,
Hallelujah, Hallelujah
There was a time you let me know
What's real and going on below
But now you never show it to me, do you?
And remember when I moved in you
The holy dark was moving too
And every breath we drew was Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah,
Hallelujah, Hallelujah
Maybe there's a God above
And all I ever learned from love
Was how to shoot at someone who outdrew you.
And it's not a cry you can hear at night
it's not somebody who's seen the light
it's a cold and it's a broken Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah,
Hallelujah, Hallelujah
