faan.
The world slows down,
but my heart beats fast right now.
I know this is the part
Where the end starts
I know you'll ask me to hold on
And carry on like nothing's wrong
But there is no more time for lies
'Cause I see sunset in your eyes
I can't take it any longer
Thought that we were stronger
I don't wanna try now
All that's left's goodbye to
Find a way that I can tell you
I hate this part right here.
Vet inte hur många inlägg jag har raderat nu, det är väl iaf en sisådär, 10-15 st. Det finns så mycket som pågår i mitt huvud, men inte lika mycket som vill formulleras i ord. Det är oroväckande för ord och jag går oftast alltid hand i hand. Men nu, äre som att allting är taget ifrån mig. En stor tyngd fyller mitt trasiga bröst och andningen börjar återigen göra lite ont. Man söker konstant efter utvägar, kryphål, trixs. Men just nu är jag fast inom mig själv. Även om jag känner efter och verkligen försöker får jag inte fram någonting, det står alldeles still. Som att det har förfrusit inuti mig. Det var ett tag sen nu jag kände denna besvikelse, samt tröttheten på allt som pågår runtomkring. Att man fortfarande står på samma ställe och någonstans djupt där inne verkligen hoppas. Hoppas på att han ska vakna och verkligen se mig, se allt han gjort emot mig, se hur trasig jag är, se och inse. Och att även han får känna på lite smärta, jag vill bara lassa över allting. Vill att han ska kunna se med mina ögon, känna det jag känner, leva med den ångesten jag gör varje dag. En ständig kamp att försöka komma tillbaka till en människa som han tog ifrån mig. Självfallet är vissa dagar betydligt bättre än andra, men de gör så ont fortfarande och varje gång jag ser honom, hör hans namn eller vistas i hans närhet, slår mitt hjärta 500 slag / sekund. Det bultar så hårt att jag får krampor, att jag börjar skaka i hela kroppen.
Jag vill slå honom, ha sönder han. Jag vill bryta ner och krossa honom. Jag vill gapa på honom, skrika tills jag inte har någon luft kvar i mina lungor. Jag vill få han att åtminstånde känna en liten hint, bara för en kort sekund, jag begär inte mer än så. Jag vill inte ens höra ett förlåt, jag vill bara att han ska förstå. Allting skulle kännas så betydligt mycket bättre om han bara visste och jag visste att han visste.
Jag vill gå vidare med mitt liv.
Och jag kämpar, tro mig. Varje dag gör jag allt. Jag tänker inte ens på honom. Men när jag ser han, förstörs allting jag har byggt upp. Han river mina murar bara genom att se på mig.
tja
