easplund

Jag har tänkt lite, eller snarare rätt så mycket. Jag ligger ju bara hemma hela dagarna så jag har mer tid än vanligt att ransaka mitt älskade huvud och verkligen får tid till att tänka på MASSOR. Vilket inte alltid är så uppskattat, men nu har jag kommit underfund med nått som stör mig.

Jag förstår inte hur ni (herrar) tänker ibland alltså. Om ni träffar en tjej som är lättillgänglig och hoppar i säng bara man viftar med ett par kallsonger, blir ni "äcklade" och finner detta alldeles för tråkigt. ( För hon är likadan emot alla ) eller tröttnar och säger, hon är inte flickvänsmaterial. Okej, jag förstår verkligen att man inte vill ha nån som ligger runt med alla och skiter i allt. Därför är inte jag sån, inte bara utav den anledningen utan även av flera.

Jag vill inte vakna upp, undra om jag ska gå därifrån eller om jag ska stanna, om han ens vet vad jag heter eller skiter fullständigt i det. Jag vill heller inte att han ska snacka med sina polare och säga, "Fan jag satte på Emma ja" och ifall man skulle möta "honom" på stan när han var med sina polare skulle jag inte vilja att ha sa " AA, henne har jag satt " .. Jag vill betyda någonting och veta att han menar allvar, jag vill inte vara någon för stunden utan jag vill stanna kvar och finnas. Kalla mig gammalmodig eller vafan som helst, men jag vill känna personen och veta att det finns mer att hämta en bara sex. För mig kvittar det om det går veckor, månader kanske till och med år, de spelar inte mig någon som helst roll för jag vill veta att jag åtminstånde har någon inverkan på den människans liv. Vill inte vara ett meningslöst ligg som man hellre kunde ha varit utan. Jag vill inte vara någons ågren. Jag vill vakna brevid en människa, kunna se dem i ögonen och veta att fan, känslorna är ömsesidiga.

Så, när ni träffar en tjej som mig, som inte ligger med första bästa, eller säger att jag är sån men ändå ändrar på mig. Men när ni verkligen träffar någon som har dem principerna, säger ni att det är hur bra som helst och fan, du är flickvänsmaterial. Man fungerar ihop personlighetsmässigt och man passar bra ihop som karraktärer. Allting är frid och fröjd och man njuter av varandras sällskap. Man träffas några veckor och sover ihop, men som tidigare sagt så tänker jag inte ligga med honom förrens jag vet att han menar allvar. Och då... Efter att man har sovit ihop ett ex antal gånger .. TRÖTTNAR killen, för han inte får ligga. Har man inte växt ifrån det? Fan man är över 20 år gammal, sånt slutade man väl med när man var 14/15/16 ?

Så jag undrar, hur fan ska man vara för att det ska passa in hos er? Man ska inte vara slampig men man ska inte heller vara "oldfashion" .. Så jag är numera alldeles för förvirrad för att ens tänka på att träffa någon.


Jäjä, whatever. Nu måste jag återgå till sovandet. Börjar bli helt förstörd.
Det är inte lätt att vara sjuk. Och det är så trist att vara det ensam =/ blää..

Godnatt!