tår.
Det här händer fan inte, kl är nu mer morgon än natt och jag sitter fortf uppe och väntar.
Utan svar, utan ens en aning om någonting. Jag går av. Paniken i kroppen gör ondare än tankarna. Och oroligheten över vad som sker ger mig ingen ro alls. Jag tappar snart greppet.
Fan. Nu får det bannemig vara nog.
Kommentarer
Trackback
