easplund

Jag hittar konstant nackdelar, jag inser mer och mer. Men jag gör samtidigt allt för att blockera dem, jag håller det borta för jag hoppas och vill att det kommer ordna sig med tiden. Det är som att någon lägger upp händelse på händelse på ett stort silverfat mitt framför ögonen på mig. Jag ser allt klarare och inser sakta att jag aldrig har kraft att bekämpa dethär ensam. Jag trodde jag var stark och hade tålamod. Men min hjärna påminner mig. Jag är inte mer än en människa.

Jag trodde det fanns små trix, knep men dem biter tydligen inte längre. Jag har stött på ett immun. Störra än jag själv. Hur jag än lirkar, försöker och kämpar så går det bara inte. Jag vet att det kommer ett slut, frågan är bara hur lång tid som finns kvar.


Dum Spiro, Spero!


Förhoppningsvis ger livet mig snart lite klarhet, just nu orkar inte mina ögon se vad som sker. JAG orkar inte andas denhär luften längre!