..
Finns egentligen inte så mycket att säga, svåra och enkla stunder kommer. Man kan aldrig rymma ifrån det. Hur man än gör eller hur mycket man en trixar hittar det en till slut. Jag börjar tvivla, bara smått inte direkt mycket. Försöker rannsaka allt, få klarhet och andra perspektiv. Men det känns som att jag när fått snurr på det, när jag äntligen hittar trygghet vänds det omedelbart. Som att bak och framsida är närmre än man tror och att man absolut inte har någon som helst kontroll över huvudtaget.
Just nu lever jag efter stunden, på nålar. Förtvivlan och orohet. Men sånt dämpas väl också?
Eller har man blivit för skadad för att förstå att allt egentligen är solklart, mitt framför ens näsa?
Dum Spiro, Spero!
Kommentarer
Trackback
