easplund

musik återspeglar gamla minnen. Att hur en enda låt ett enda textstycka återskapar så många tillbaka blickar. Sitter nämligen just nu och lyssnar på musik ifrån MTV. Då Flipside - Happy Birthday dyker upp. Skoja inte att det var hundra år sedan jag hörde den. Och då, på den tiden spenderade jag min dagar på McDonald's, 18 år, nyss singel, krogråtta. Vi var ett gäng som alltid förfestade ihop och sedan begav våra extremt alkohol påverkade kroppar till krogen.

Sandra Mille, Patrik Von Feilitzen, Calle Johansson, Niclas Tillman, Niklas Palmgren Latorre, Robin Palmgren, Helene Lindholm. Och så självklart EMMA ASPLUND! - Oftast befann vi oss nere i Robins källare där vi hävde vin, öl, cider, litervis med sprit, shot hit och shot dit. Sandra drack alltid husets vin och samlade sig själv med "andas och svälj" .. Vi skrålade ihop till gamla godingar som Carola - Fångad av en stormvind, Ewan McGregor - Your song, Bob Marley - No woman, no cry. Och multum med andra super hits. Fullast vinner sa vi alltid och satsade på våra karefyllor. I ett sökande efter musik finner faktiskt Mr. Tillman en låt som just heter Karatefylla och är gjord av Byz. Skräll var ju det och vi häpnades stort vill jag lova. Vi hade allsång på bussen ner till stan, trotsade busschafören med att dricka alkoholhaltiga drycker. Det var ju våran färd SKÅL. På bussen höjdes toner som kanske inte var dem vackraste. I stundens hetta var vi dock Idol material. Vårat körsångande hade slagit igenom stort och besegrat både Darin och Sibel. Väl nere på stan vart det alltid kiss paus på vägen och man skulle vara lycklig om man hade fått med sig allt från källaren ner till stan och sedan hade koll vart man faktiskt hade sina saker då det var dags att komma till kön på tro det eller ej, men SILK. Då vi hade vip kände vi oss enormt oövervinnerliga och det var vi väl då också. Vi drack mest, härjade mest, slösade mest pengar, skålade mest, dansade mest osv. Jag och Sandra var aldrig blyga på att visa våra extremt sexiga höftrörelser på upphöjnaden utav dansgolvet. R. Kelly feat Wysin & Yandell - Burn it up var väl "våran låt" så att säga på den tiden. För såfort vi intredde krogens dörrar och syntes till hos Dj'n så satt han på just den låten. Och där stod vi, både både sågs och hördes mest utav alla. När dj'n började spela någon annan låt därefter begav vi oss alltid till baren, aquatini, tequila, öl (heineken), drinkar, champange stod alltid på listan och så vitt jag kan minnas har väl jag aldrig spenderat så mycket pengar på alkohol någonsin i hela mitt liv. Men vi hade ju så förbannat kul. Och såhär i efterhand önskar man väl stundvis att man sparat en liten hacka. Men samtidigt, aldrig i livet, Det var värt varenda krona!


När jag tänker tillbaka på den tiden, önskar jag inget hellre än att få återförenas (till viss del) med den människa jag var då. Jag hade ingen ångest över hur jag bette mig eller vem jag sa vad till. Jag levde mitt liv och jag hade jätte kul. Jag behövde inte oroa mig för att prata med fel person eller att prata med någon överhuvudtaget. Jag dansade hela nätterna och vi hade kul, riktigt jäklarns skoj. Självklart vaknade man morgonen efter (Hur fan kom jag hem igår) en aningens ångest men mestadels skrattade man för minnesluckorna man hade, visade så mycket roliga bravader. Det finns massor med händelser som just nu flyter genom mitt huvud och jag kan inte annat än skratta. Självklart har man gjort en hel del kanske mindre bra saker i sitt liv då också. Absolut, inte att snacka om. Man hånglade med fel kille, somnade lite var som (plutos terass) spydde ner både sig själv och någon snäll stackare som försökt hjälpa en. Försökte få taxigubben att köra hem en för 100 spänn. Någon packad om man ens försker dra den lotten. Vanligtvis betalade vi väl 250-300? vi promenerade väl hem ett par gånger också, efterfestade långt in på morgonkvisten, upp och jobba 2 timmar senare. Men inte var man trött för det eller på dåligt humör. Jag får väl tacka mina gener att jag faktiskt har den turan ett absolut inte bli bakfull. Har hänt någon gång att jag mått illa eller haft lite huvudverk, men absolut ingenting långvarit. Man var på flaskan dagen efter som exakt samma sak hände. Man spårade ur, sjöng och skrålade.

Jag kommer aldrig glömma (det jag minns) utav den tiden. Dem extremt fina människorna jag faktiskt spenderade min tid med. Dem har varit helt underbar under den tiden. Självkart finner man det en aningens tråkigt att man inte har den kontakten idag. Men vad ska man göra när tiden flyger förbi och man kanske inte längre passar så bra ihop? Jag får skatta mig lycklig att Sandra Mille och Calle Johansson fortfarande är ett par, Patrik Von Feilitzen och Helene Lindholm desamma, Robin Palmgren bor i Lund? tillsammans med sin flickvän Pomeline, Niclas Tillman är tillsammans med Anna Sundström och Niklas Palmgren Latorre är tillsammans med Åsa. Det glädjer mig enormt att dem hittat sin partner och trivs bra ihop med dem. Jag kan bara önska mig en återförening en vacker dag. Vi kanske fortfarande har det i oss?


Nog om detta nu, jag måste städa. Kunde bara inte låta bli när låten dök upp och alla minnen började knacka på.

- Jag saknar er! Det vi hade, det vi gjorde och hur vi var.
Tack för den tiden!