easplund

Min frånvaro är ett beskymmer. Min längtan tillbaka är alldeles för stor och jag sitter med förhoppning att detta kommer att ske inom en snar framtid. Just nu ser gatorna inte så ljusa ut, snarare grå och dystra. Dock glimtar solen genom trädets toppar. Och leendet som jag bär på inombords, börjar bryta sig ut. Strålande, upplyst och fylld av lycka. Otroligt nog, börjar krafterna återvända till sin rätta plats och styrkan är nu större än någonsin. Varje stund, varje sekund, upptäcker jag mer och mer hur livet lockar. Hur det bjuder mig på fina händelser, tillfällen men framför allt människor. Jag kunde inte ha det bättre än vad jag har det just nu. Jag må då tillägga att det svider när jag tänker på mina älsklingar, som jag vet det gör så ont inom. Deras trasiga små hjärtan, jag vet hur det känns och jag vet hur förbannat äckligt ont det gör. Jag vet hur man förkrossad söker efter luft, hur man letar efter små utvägar, trix för att komma undan. Och ni måste minnas, att jag finns här. I alla väder och kläder, i vilka stunder eller ögonblick som helst.


Mina tankar tillägnas dig, som inte har någon lust, någon känsla, någon tillit.
Jag tänker på dig, dag som natt och önskar, att jag kunde få allting annorlunda.



Följ ditt hjärta, lägg inte ner energi på onödiga tankar som om och hur.
Utan gå dit näsan pekar och ta därefter konsekvensen som kanske medföljer.
Låt ingenting hindra dig från att vara just du.