Anything.
Ojoj, börjar bli ett par inlägg nu. (Vad ska man göra)
Eftersom jag ligger efter rättså rejält gällande blogg och den ytterligare cyber världen så har jag ett och annat att ta igen.
Jag har setat nu ofantligt många kvällar och haft så sinnessjukt bra sakar att skriva just här, antecknade till visso en del och fasthöll styckvis i min så kallade "anteckningsbok" .. Men nu när jag sitter här, och har det jag skrivit framför mig, känner jag mig inte alls redo att dela det åt omvärlden. Vissa saker kanske ska hållas osagt? Borde inte läggas ut eller "publiceras" ..
Det enda jag vet, så här på rak arm rätt upp och ner, förvirrning. Jag hör inte längre min inre röst, den talar så otäckt tyst för tillfället och jag vet inte om jag ska lita på min magkänsla eller fortsätta "play it easy" .. Jag är ju så innerligt lycklig just nu och vet inte om jag klarar fortsätta framåt på samma spår. Jag känner mig alldeles för skakis och oklar för att köra vidare. Självklart är mitt forna kapitel redan avklarat och dem hårdaste bitarna är mig nu knappt ett minne blott. Jag känner inte kniven i hjärtat, inte heller samma panik så fort man ser synen utav dess ansikte. Jag börjar komma tillbaka stegvis i mig själv, hittar mig, mina pusselbitar, mitt ego, min väg. Självklart vill jag inte heller återgå till den människa jag var innan allt, för jag anser mig själv ha växt alldeles för mycket för att hoppa tillbaka till gamla mönster. Självklart har jag fortfarande delar utav mig själv från dåtiden. Vissa saker kommer man aldrig ifrån, kanske inte är meningen heller att man ska göra? - Jag tror bara, att om man själv ser sig växa, utvecklas och förvandlas till någonting så mycket bättre, kanske man ska vara rädd om det som sker just nu. Man borde nog inte försöka utveckla mer än vad som redan pågår. Kanske är det dags att verkligen ta det piano och leva, just mitt liv för enbart mig.
Givetvis är känslan om "egoism" för mig otroligt skräckinjagande. Kan väl inte direkt påstå mig vara sådan som ser mig själv före andra, snarare tvärt om. Jag glömmer nog bort mig själv alldeles för mycket i alldeles för många situationer. Tillvisso är det är sida hos mig jag älskar som jag inte vill ge upp eller sluta med. Men allt behöver kanske inte vara så svart / vitt, allt eller ingenting. Vem har sagt att det måste vara antingen eller. Varför inte göra lite utav båda två?
Iofs har jag nog aldrig riktigt gett mig själv chansen att pröva på att vara i centrum utav mig själv. Översvämmas utav enbart mig och mitt. Det kanske inte är så hemskt, som det just verkar vara ur mitt perspektiv?! Jag har kanske åkt på stans nitlott gällande syn, upplevelser och erfarenhet ifrån människor som har ett "ego" .. Man behöver kanske inte behöver vara så kall och rå?
Nu ska jag återgå till verkligheten, tänka och återigen disskutera ett och annat med mig själv.
Börja värdesätta mig och mina känslor högre än jag tidigare gjort.
Vi hörs av..
