easplund

Mandelkubb och Minimjölk bestod min frukost av. Rätt smarrigt om jag ska vara ärlig. Hade tänkt dricka Cocacola istället men mindes hastigt att det inte passar så bra ihop och att mjölk är smaskens :) ..

Vill inte påstå att jag har sovit direkt bra inatt, orolig och irriterad. Varit upp på toa säkert 5 gånger. Och då gick jag ändå och la mig 02.47 och vaknade 09.13 imorse. Så, så himla många timmars sömn blev det inte. Och tyvärr blir ju inte natten längre heller när man konstant vaknar, är toa nödig, kikar depsperat på telefonen, är smått irriterad, besviken.

Men jag har mig själv att skylla, för jag sätter mig konstant i samma sits. Jag "accepterar" och står kvar. Istället för att ta mitt liv och gå framåt. Men jag håller fast, för jag tror innerst inne att om jag bara håller ut ett tag till, kommer allt bli så perfekt som det verkligen kan vara. Jag hoppas djupt och hoppat lever jag ju på tills den dagen jag dör. Och vore dumt om jag inte gjorde det, med tanke på att jag har just en tatuering som lyder "Så länge jag andas, hoppas jag" .. Lite dubbelmoral isof. Jag lever kanske i en fantasi?

Men har jag fel om jag säger, ni vet lika väl som jag. Att vi är bra ihop ändå. Vi har våra underbara stunder som är oftare än dem sämre. Vi lever bra ihop, men svackorna gör mig så frustrerad, och det är otäckt hur det tar över alla fina och bra saker vi har gemensamt, som vi skapat ihop och som vi lever på. Det är inte alltid dåligt, jag har bara en tendens att alltid behöva skriva då hjärtat slår onda slag inom mig. Det finns så mycket fint att hitta hos oss och jag tror ni som sett oss också vet, känner och ser att det är bra också.


Han kommer hem idag, måste verkligen känna efter. Jag vet, med allt att jag älskar honom. Det finns det inga tvivel på. Men jag måste få känna om den känslan fortf är ömsesidig. För just nu, känner jag mig bara bortglömd, undan skyfflad, ner prioriterad ännu lägre. Men avståndet och helgen har kanske kokat min hjärna till vanvett.




Jag tänker inte sluta andas, för att lungorna inte längre fungerar. Och jag tänker inte heller sluta stå, även fast mina ben rasat under mig. Men jag tänker framför allt inte sluta leva, bara för att mitt liv tagit ifrån mig.